Christina Gustavson 2      Är den ljusnande framtiden i
själva
verket ett mentalt
bungyjump?
Ungdomstiden innebär så många svåra
brytpunkter med uppbrott och nya miljöer och förhållanden att anpassa sig till. Det är så mycket man skall både hinna med och klara av.

Man skall avsluta en skolgång som inneburit en viss förutsägbarhet. Just förutsägbarheten kan vara en viktig trygghetsfaktor. Man har haft sina vanliga kompisar omkring sig och i bästa fall fasta lärare och kunnat gå kvar i en känd miljö. Allt har varit invant.

Så skall man plötsligt lämna allt detta, söka in på en ny utbildning, på en annan ort, med nya kamrater och okända lärare. Man vet kanske inte än vad man skulle vilja arbeta med resten av livet eller vad man passar för och bör sikta in sig på. Osäkerheten kan vara stor.

Därtill är man kanske inte helt på det klara med vad den nya utbildningen kommer att innebära, vad den kommer att leda till eller ens om man kan få ett arbete när man är färdig.
Unga tvingas välja utan att alltid förstå den fulla innebörden i det de väljer eller hur det faktiskt ser ut i slutändan.

Ur sin förhållandevis trygga miljö skall den unga människan ta ett jättestort hopp rakt ut i rymden, ut i en osäker tomhet, nästan som ett bungyjump.
Många unga beskriver att de känner att de har förlorat fotfästet i tillvaron.

Vissa är ångestfyllda sista årskursen i grundskolan.  Andra är förtvivlade och uppgivna i gymnasiets sista årskurs. Allt detta nya och okända man skall möta verkar skrämmande.
Just nu, när våren är som vackrast och andra sjunger om en ljusnande framtid, känns osäkerheten kanske nattsvart för någon.

Vem vill hoppa bungyjump? Några av de djärvaste och mest våghalsiga kanske? Absolut inte alla. Ändå tvingas alla att ta steget ut i tomheten, oavsett om de vågar eller inte.
Det finns unga som känner att de inte orkar.
Många funderar på att ta sitt liv.

Skulle det ändå gå att göra förloppet sådant att ingen skulle behöva känna sig slungad rakt ut i rymden utan varken fallskärm eller säkerhetsbälte? Går det att ordna så att  ingen behöver vara rädd för att något sådant skall hända? Kan vi vuxna göra något? Kan du göra något?

Kunde man istället erbjuda en slags klättring? För även om bergssidan är brant och svårframkomlig, så skulle en klättring innebära att det alltid fanns stöd för fötterna och alltid något att gripa tag i med händerna, någon att hålla fast i.

Många skulle ändå vara rädda för att titta ner mot djupet under klättringen, men kanske skulle osäkerheten och ångesten inte växa sig riktigt lika stark och otäck om det fanns någon vuxen att hålla i handen?
Christina Gustavson

Tagged with →  
Share →
Visit Us On FacebookVisit Us On TwitterVisit Us On Linkedin