Nära vän begick självmord

Vänskapen höll
Det var på den tiden när jag bodde i Malmö. Jag träffade Jette hos gemensamma vänner. Vi hade alltid mycket att prata om, hade kul ihop och blev kompisar. Jag hade inte haft så många riktiga vänner, men vänskapen med Jette kom att hålla livet ut.

Förälskad i en marinsoldat
Jette förälskade sig i en marinsoldat och flyttade till USA. Vi brevväxlade och ringde (datorn hade ännu inte kommit till Sverige på den tiden) och när hon var på besök hemma tog vi igen tiden som gått över en och annan fika.

Sista gången
Jag har alltid varit intresserad av textil och när jag hittade ett tyg som jag tyckte om så sydde jag upp det. Ofta i en modell skapad i min fantasi. Sista gången jag såg Jette hade jag precis sytt en randig kjol i grov bomull med en kanelfärgad jacka i velvetin. Jag hade låtit kjolens randiga tyg gå igen bl.a. på jackans krage.

Föll pladask
Jette föll pladask när hon fick syn på plaggen och bad att få köpa dem. Jag blev så förtjust över att någon kunde bli begeistrad i något jag sytt att hon fick dem. Hon verkade så glad när hon provade dem framför hallspegeln i sina föräldrars hus.

Nära vän begick självmord
Några månader senare var hon borta. Hon hade valt att begå självmord. Tabletter. Hon efterlämnade två små söner, ännu inte ens skolmogna, och en förtvivlad make.
Nu har minnena virvlat upp igen genom TV:s serie om självmord.

Jag kände skuld
Ingen kunde förstå det som hänt. Jag hade inte märkt att hon var nedstämd när vi träffades – och ändå kände jag skuld efteråt. Förtvivlan över att hon var borta, över att jag inte insett och inte förstått. Vi var så goda vänner och hade känt varandra så många år och ändå hade jag missat att hon varit så deprimerad.

Till varje medmänniska
Många år senare skrev jag en bok om just depressioner. Jag vände mig till varje anhörig och varje medmänniska som gärna ville hjälpa någon – om de bara fick en chans, om de bara förstod …

Jag önskade att jag sett varningssignalerna
När jag skrev min bok fanns Jette i mina tankar och i djupet av mitt hjärta önskade jag att jag sett varningssignalerna, att jag haft någon att ringa för att få råd om vad man kunde göra. Nu försökte jag ge de råden i min bok, i hopp om att den skulle komma till hjälp.

Sorgen förde pennan
Jag nämner inte Jette i boken, men hon fanns med mig när jag skrev den. Min sorg förde pennan när jag utformade råden som kom för sent för henne, men som jag hoppades skulle kunna hjälpa någon annan.
Christina Gustavson

Tagged with →  
Share →
Visit Us On FacebookVisit Us On TwitterVisit Us On Linkedin