Currently viewing the tag: "Självmord"

Nära vän begick självmord

Vänskapen höll
Det var på den tiden när jag bodde i Malmö. Jag träffade Jette hos gemensamma vänner. Vi hade alltid mycket att prata om, hade kul ihop och blev kompisar. Jag hade inte haft så många riktiga vänner, men vänskapen med Jette kom att hålla livet ut.

Förälskad i en marinsoldat
Jette förälskade sig i en marinsoldat och flyttade till USA. Vi brevväxlade och ringde (datorn hade ännu inte kommit till Sverige på den tiden) och när hon var på besök hemma tog vi igen tiden som gått över en och annan fika.

Sista gången
Jag har alltid varit intresserad av textil och när jag hittade ett tyg som jag tyckte om så sydde jag upp det. Ofta i en modell skapad i min fantasi. Sista gången jag såg Jette hade jag precis sytt en randig kjol i grov bomull med en kanelfärgad jacka i velvetin. Jag hade låtit kjolens randiga tyg gå igen bl.a. på jackans krage.

Föll pladask
Jette föll pladask när hon fick syn på plaggen och bad att få köpa dem. Jag blev så förtjust över att någon kunde bli begeistrad i något jag sytt att hon fick dem. Hon verkade så glad när hon provade dem framför hallspegeln i sina föräldrars hus.

Nära vän begick självmord
Några månader senare var hon borta. Hon hade valt att begå självmord. Tabletter. Hon efterlämnade två små söner, ännu inte ens skolmogna, och en förtvivlad make.
Nu har minnena virvlat upp igen genom TV:s serie om självmord.

Jag kände skuld
Ingen kunde förstå det som hänt. Jag hade inte märkt att hon var nedstämd när vi träffades – och ändå kände jag skuld efteråt. Förtvivlan över att hon var borta, över att jag inte insett och inte förstått. Vi var så goda vänner och hade känt varandra så många år och ändå hade jag missat att hon varit så deprimerad.

Till varje medmänniska
Många år senare skrev jag en bok om just depressioner. Jag vände mig till varje anhörig och varje medmänniska som gärna ville hjälpa någon – om de bara fick en chans, om de bara förstod …

Jag önskade att jag sett varningssignalerna
När jag skrev min bok fanns Jette i mina tankar och i djupet av mitt hjärta önskade jag att jag sett varningssignalerna, att jag haft någon att ringa för att få råd om vad man kunde göra. Nu försökte jag ge de råden i min bok, i hopp om att den skulle komma till hjälp.

Sorgen förde pennan
Jag nämner inte Jette i boken, men hon fanns med mig när jag skrev den. Min sorg förde pennan när jag utformade råden som kom för sent för henne, men som jag hoppades skulle kunna hjälpa någon annan.
Christina Gustavson

Tv-program om självmord

Nytt viktigt tv-program om självmord kommer snart med Anne #Lundberg.


Backa inte – våga prata!
Det är så viktigt att #våga prata om självmord!
Och med varandra!

Förhindra och förebygga
Hur förhindrar man? Kan man förebygga? Vågar man prata om självmord? Känner du någon som verkar deppig och nedstämd? Vill du så gärna hjälpa, men vet inte riktigt hur?

Smärtsam saknad
Det finns inget som gör så ont i #anhöriga som när någon begår självmord. Det rör sig om smärtsam saknad efter den som gått bort.

Förtvivlan och skuld
Men också om förtvivlan och skuldkänslor över att inte sett det komma, inte märkt att den anhörige var så #nedstämd, inte anat att det var så allvarligt – och därför inte kunnat ingripa. Inte fått en chans att försöka hjälpa. Inte kunnat #avstyra.

Även barn
Det är inte bara vuxna som begår självmord, utan även# barn och #unga söker en förtvivlad utväg genom att ta sitt eget #liv. Kanske hade de gått att rädda om man vågat prata med dem om det? Om man sett hur illa de mådde?

Vill du hjälpa?
Vill du så gärna försöka #förstå och kunna #hjälpa? Då är det här boken för dig! Här finns berättelser ur verkliga livet som gör det lättare att förstå och sätta sig in i hur en deprimerad person känner sig.
Christina Gustavson: Om någon du känner har en depression.

Telefonnummer och adresser
Här finns också #adresser dit man kan vända sig för att få hjälp, #telefonregister att använda både i krissituationer och om man har frågor. Det är viktigt att våga prata om #självmord.

Läs mer på www.joelsgarden.se

Fakta om boken:
ISBN 978-91-88013-27-9
Joelsgården Förlag 2017
Format: s.k. storpocket (14,8×21 mm), Häftad
Antal sidor: 256
Boken finns att köpa via internet, t.ex Adlibris, i bokhandeln eller lånas på bibliotek – men man kan be dem ta hem den om de inte redan har den.

Om någon har en depression

Om någon du känner har en depression och du behöver hjälp för att kunna hjälpa

Om någon har en depression
– hjälp för vänner, anhöriga och drabbade!
Depression är en av våra stora folksjukdomar. Man räknar med att mer än en fjärdedel av alla har en depression någon gång under sitt liv.

Vem som helst
Vem som helst kan drabbas, ung, gammal, frisk eller sjuk. Den som är utvilad efter semestern eller den som är trött och sliten av ett påfrestande arbete.

Utan orsak
Ofta finner man ingen förklarande orsak, utan depressionen ”bara kom”. Bara en tredjedel av de som drabbas söker hjälp.

Symptomen svåra känna igen
Symtomen kan vara svåra att känna igen. I boken Om någon du känner har en depression ges en bild av en depression. Om det går att upptäcka symtomen, så kan fler söka läkare för diagnos och hjälp. Ett självmord kan kanske förhindras.

Medmänniska kan hjälpa
Boken visar också hur man som medmänniska hjälper den som drabbats, hur man kan förebygga depressioner och återfall samt hur man kan mildra förloppet.

Hjälplös
Anhöriga känner sig ofta hjälplösa. Det är svårt att veta vad man skall göra när man ser att någon annan mår dåligt.

Både drabbade och personer i omgivningen
Boken vänder sig både till den som är eller har varit deprimerad och till den vars anhörig, vän eller arbetskamrat drabbas av en depression.

Ur verkliga livet
Boken innehåller flera beskrivningar ur verkliga livet. Ett barn, en tonåring, en lantbrukare, en mamma med flera.Dessa ger en bild av hur olika personer upplever sin depression och kan hjälpa den som vill hjälpa någon annan att förstå och därigenom hitta vägar ur det svåra.

Fakta om boken:
ISBN 978-91-88013-27-9
Joelsgården Förlag 2017
Format: s.k. storpocket (14,8×21 mm), Häftad
Antal sidor: 256
Boken finns att köpa via internet, t.ex Adlibris, i bokhandeln eller lånas på bibliotek – men man kan få be dem ta hem den om de inte redan har den.

Om författaren:
Christina Gustavson är medicine doktor och specialist i rättspsykiatri. Hon har tidigare skrivit tre faktaböcker om att  hantera psykisk ohälsa, utgivna på ICA Bokförlag. Fyra av hennes titlar är utgivna av Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Hon är medlem av Sveriges författarförbund sedan 1993.
Kontakt: christina@gustavson.se

Christina Gustavson 2Christina Gustavson:

Suicid: Intervju med en väninna.

Det finns få företeelser som skakar om och slår så hårt mot anhöriga och vänner som ett suicid, ett självmord.

När jag skrev min bok om hur man kan försöka hjälpa någon i sin närhet, någon man tror kanske har en depression utan att själv veta om det, gjorde jag en rad intervjuer. Här nedan följer en av dem.

En kvinna i femtioårsåldern hade hittats död. Jag talade med hennes väninna och låter väninnan berätta fritt och försöker återge hennes ord:

Det är ju så att man känner folk på olika sätt. Det här var en väninna som jag skulle kunna ringa och prata med henne om precis allt utan att tveka för jag visste att det jag sa det gick inte vidare. Hon var kanske lite svår att komma nära för andra men vi var goda vänner. Det innebar inte att vi satt i knät på varandra utan ibland kunde det gå flera månader mellan vår kontakt men vi var ändå nära vänner och kunde prata med varandra om allting.

Hon var precis femtio när det hände. Hon hade en depression och i den depressionen kom tecken fram på att hon rädd för olika saker. Bland annat så hade hon mycket ont i magen och tyckte det var svårt att äta och hon inbillade sig att hon hade cancer och var väldigt rädd för det. Hon sökte inte läkare och sa att hon vågade inte för hon skulle inte vilja ha det beskedet. Då var det bättre att låta det vara som det var.

Hon hade en depression för en sju åtta år sedan och då hade hon sökt läkare. Hon hade fått medicin men tyckte att hon blev så dålig, hon fick någon slags abstinenssymtom. Därtill tyckte hon inte att hon fick det stöd av läkaren som hon hade behövt därför ville hon inte söka hjälp nu när hon blev deprimerad igen. Det var bara dom här två episoderna hon var inte deprimerad  någon annan gång emellan.

Den här depressionen tog på hennes krafter. Hon tog med sig jobbet hem och kunde inte släppa tankarna på olika problem där. Och när nedstämdheten hade hållit på ett tag så kom oron för kroppsliga problem. Jag minns att familjen gjorde en resa under den här tiden och när hon kom tillbaka sa hon att hon hade mått ganska bra men sedan rasade allting helt under bara en enda månad. Min väninna beskrev att hon fick panik i affären och inte visste vad hon skulle handla när hon väl kom dit. Hon orkade inte möta andra, inte ens mig, fast vi var nära vänner. Men hon ringde och berättade att när barnen hade gått till skolan så satt hon i fåtöljen och bara stirrade rakt fram hela dagen tills dom kom hem igen och hon orkade inte ens koka kaffe under tiden. Det här var ju inte likt henne, hon hade varit heltidsarbetande med stort ansvar. Hon var van att ordna för andra och vara aktiv på olika sätt.

Jag rådde henne flera gånger att söka läkare och ville besöka henne också, men hon sa nej. Det blev en två tre telefonsamtal per dag under den här tiden. Jag fick en slags varningssignal för vid ett tillfälle frågade hon mig om hur jag skulle ha gjort om jag hade velat ta livet av mig. Jag tror att jag slog bort det då med att sådana tankar får man inte ha. Efteråt så har jag anklagat mig själv för att jag tycker att jag kanske borde ha anat vad hon hade i tankarna, men jag tog det inte så allvarligt. Efteråt har jag fått veta att hon till slut ändå ringde en läkare och beställde tid, men hon gick aldrig dit och hittades sedan död.

Jag har tänkt så mycket på detta efteråt. Alla människor har inte ett skyddsnät omkring sig, man kan ha flyttat, man kan ha kommit till Sverige som adoptivbarn eller flykting. Alla människor är nog egoistiska, man hinner inte ens ge ett leende många gånger och ännu mindre att ställa upp för andra. Många har ingen alls att vända sig till, ingen familj, inga nära vänner och inte heller någon man vill anförtro sig åt på jobbet, utan står helt ensamma i livet utan skyddsnät och utan personliga kontakter.
Många håller en fasad av ett glatt ansikte utåt och gömmer sin enorma ensamhet och smärta för andra. Vi jäktar runt för att köpa en massa saker – men vad då då?
Vänner är viktigare, familjen är viktigare! Det finns inget som är värt så mycket som omsorgen om varandra. Istället jagar man runt för att köpa en massa saker, statusprylar blir målet med livet och ha något att visa upp för andra. För att kunna det så måste man jobba ihop alla pengarna det kostar, även om det sker på bekostnad av familj, vänner och personliga relationer. Till slut står man så ensam med bara prylar omkring sig. Därtill kommer att sjukvården nog inte ser vilket behov patienterna har. Man hör bara det de frågar efter.

Det här har skakat om mig rejält men jag har inte haft något annat stöd än att jag har kunnat prata med mina egna nära vänner som jag vet inte för det vidare. Jag kontaktade min väninnas familj efter hennes suicid och det är jag glad att jag gjorde.

Till andra skulle jag vilja säga att det är så viktigt att man är lyhörd och mer observant. Å andra sidan så får man ju inte vara för påträngande. När någon är deprimerad så kan det vara viktigt att bara sitta med, lyssna, kanske koka kaffe. Men å andra sidan så kan det ju vara så att den deprimerade inte vill besvära andra och därför drar sig undan eller svarar att hon mår bättre än hon gör. Därför är det viktigt att inte bara respektera det hon säger utan att försöka vara mera aktiv ändå. Att våga agera när man känner inom sig att det verkligen behövs.

Jag tänker också att jag kanske borde ha kontaktat anhöriga då innan, när jag märkte hur deppig hon var. Men samtidigt så är det så himla svårt. Hon kunde ju ha uppfattat det som att jag gick bakom ryggen på henne och lade mig i hennes privata affärer och det pallar inte en vänskap för heller. Det blir som en svår balansgång och man vet inte vad man skall göra och inte heller vart man skall vända sig för att få råd i sådana frågor.

De här frågorna är ju så svåra, jag har själv varit deppig någon gång och jag vet att då ville jag inte ha någon inpå mig, jag kände att jag bara ville säga: låt mig vara, typ. Hade jag insett hur illa det var ställt med min väninna så borde jag ha släpat med henne till närmaste vårdcentral
vare sig hon ville eller ej och sett till att hon fick medicin…

****************************************************************

Det är ett gripande dokument. Orden tar tag i mitt hjärta. Känner jag själv någon som jag är orolig för på ett liknande sätt? Borde jag vara orolig för någon utan att se det?
Jag känner att jag vill stanna upp, bara sätta mig med en kopp kaffe och tänka på familj och vänner. Bara sitta stilla och tänka. Se dem framför mig, en och en, som när man bläddrar i ett fotoalbum. Tänka och känna efter. Har de det bra eller är det någon av dem som kanske behöver mig utan att säga något?
Jag har så många järn i elden, livet rusar förbi så fort. Men jag tar en tankepaus. Jag gör det idag. NU! Och lovar mig själv att göra om det. Jag skall markera i almanackan med jämna mellanrum så att det verkligen blir gjort.
Och jag ringer upp dem jag inte pratat med på länge!
Hur gör du?
Christina Gustavson