Currently viewing the tag: "Sjukvård"

Christina Gustavson 163Ångest bland unga

Jag hörde nyligen på nyheterna att ångestproblemen har ökat enormt bland unga, ja, rent av fördubblats.

Behandling i hemmet
Man talar om behandling och åtgärder, att kanske behandling i hemmet ger snabbare, men kanske inte bättre, resultat än inläggning på sjukhus. Läs mer om ångest på www.gustavson.se.

Varför? Men varför?Christina Gustavson 162
Det man inte talar om är varför – varför får så många unga ångestproblem? Vad är det i deras omgivning – och ännu viktigare – i samhället som gör att att så många drabbas av ångest och får panikkänslor eller blir deprimerade? Varför?

Förebygga
Enligt ett gammalt ordspråk är det bättre att stämma i bäcken än i ån, med andra ord är det bättre att förebygga än att försöka hejda det som redan vuxit sig stort. Det gäller i aallra högsta grad ångest bland unga.

Behandla tidigt
Det kan ses på två sätt. Dels naturligtvis att behandla tidigt i sjukdomsförloppet – men också att söka orsakerna och sätta in åtgärder där, så att problemen sedan minskar successivt.

Sök orsakerna
Varför talas det inte om varför när det gäller ångest bland unga?

Vill du hjälpa?
Vill du hjälpa en kompis, en anhörig eller en arbetskamrat medChristina Gustavson 103 ångest kan du läsa: Christina Gustavson: Om någon du känner har ångest.

Boken finns både som pocket och e-bok och kan köpas på internet så väl som i bokhandeln eller lånas på bibliotek. www.joelsgarden.se
Christina Gustavson

Christina Gustavson 96Allvarlig felbedömning i sjukvården
– en ung flicka fick men för livet

Trött och frusen
En ung flicka hade sedan flera år känt sig så fruktansvärt trött. Hon var frusen och tyckte att allt gick så långsamt. Det tolkades först som tonårsproblem, sedan som skoltrötthet och slutligen som en depression.

Inget hjälpte
Hon erbjöds först samtal med en kurator, sedan en psykolog och fick så småningom antidepressiv medicinering. Men ingenting hjälpte.

Viktuppgång
Under tiden gick hon upp i vikt, blev trög i magen, tyckte håret blivit torrt och risigt, skolresultaten försämrades och efter några år orkade hon inte alls gå till skolan utan slutade helt.

Förlorade vännerna
Tröttheten fortsatte, hon orkade inte ta sig för någonting alls Christina Gustavson 97längre och intresserade sig inte för något. Hennes vänner tröttnade på att försöka få med henne på olika aktiviteter och slutligen förlorade hon sina vänner också.

Något var fel
Hennes mor var förtvivlad. Hon var själv övertygad om att diagnosen inte stämde utan att något annat var fel och hon tog med sin dotter otaliga gånger till vårdcentralen, dock utan resultat. Standardprover togs (Hb, sänka) och dessa visade att flickan var frisk.

Råd att ta sig i kragen
Hon fick råd att motionera, gå ner i vikt, sova ordentligt på natten så att hon orkade bättre på dagtid och i princip att ta sig själv i kragen. Om mamman upplevde att dottern var vårtrött så hänvisades hon till receptfria vitamintabletter på apoteket.

Äntligen!
När en läkare äntligen intresserade sig tillräckligt för fallet upptäcktes att flickan hade en hypotyreos, vilket innebär att hennes sköldkörtel producerade för lite hormon.

Christina Gustavson 163Livsnödvändiga!
Sköldkörtelhormoner är livsnödvändiga och måste behandals med läkemedel – i regel livslångt eftersom sköldkörteln inte blir ”bra” och börjar fungera igen.

Upprepade kontroller nödvändiga
Vanligen kan behandlingen skötas av en distriktsläkare på vårdcentralen. Upprepade kontroller och provtagningar är nödvändiga, även om biverkningar av medicineringen brukar vara sällsynta.

Skador för livet
Sjukdomen hypotyreos kan ge så svaga och diffusa symptom i början och försämringen sker så långsamt att det är svårt att se vad det rör sig om och därmed svårt att ställa en korrekt diagnos. I det här fallet hade det gått så långt att flickan, trots medicinering och uppföljning fick skador för livet och bestående men.

Vad gick fel från början?
Det är svårt att sätta fingret på vad som gick fel från början, men besparingsivern, som gör att läkare av ekonomiska skäl kan vara ovilliga att ta prover är en, och tidsbristen som gör att undersökningar lätt blir för snabba för att läkaren skall ha tid till eftertanke är en annan.

“Psykiskt” blir en missledande etikett
En annan faktor är att flickan i det här fallet gått länge hos en Christina Gustavson 156psykolog som bedömt det som en depression.
Tyvärr ger psykiska problem av olika slag inte sällan en stämpel som är svår att sudda bort och som bidrar till att behandlande läkare kanske missar att det kan röra sig om något helt annat än just psykiska problem.

Slutligen är många tyvärr fixerade vid provsvar – som i det här fallet där läkaren menade att flickan var helt frisk och missade att hon faktiskt bevisligen var svårt sjuk och i omedelbart och trängande behov av adekvat medicinering. Så uppkom en allvarlig felbedömning i sjukvården.

Christina Gustavson 193En patient är alltid i underläge
Som patient är det inte lätt att få gehör för sina synpunkter i kampen med tidsbrist och besparingsiver. En patient är alltid i underläge genom att dels vara sjuk och dels att inte ha samma medicinska kunskaper som läkaren och därför kanske har svårt för att bli trodd.

Läs gärna mer om varför svensk sjukvård inte fungerar i boken Christina Gustavson: Jantelagens vålnad.
Christina Gustavson 192Christina Gustavson

Christina Gustavson 83Christina Gustavson:

Jantelagens vålnad

Boken: Jantelagens vålnad är avsedd att väcka debatt. Boken beskriver svensk sjukvård sedd ur ett helikopterperspektiv över ett krisartat och katastrofdrabbat sjukvårdsområde. Den presenterar ett nytt synsätt och nya förslag till lösningar. Den finns även som e-bok med samma titel: Jantelagens vålnad.

I boken föreslås en vård anpassad till patienternas/skattebetalarnas egna önskemål och behov. En vård utformad i direkt samråd med patientorganisationerna, istället för vården som den ser ut idag.

Med en förskönande omskrivning kallas det för ”patienten i fokus” när vården istället är utformad av administratörer med kikarsiktet inställt på besparingar för huvudmannen.

Christina Gustavson 2Christina Gustavson:

Det är många som lider.

Många lider av depression

Olika bedömare har olika uppfattningar när det gäller hur många som har en depression som behöver behandlas.

Världshälsoorganisationen (WHO) har beskrivit att man uppskattar att cirka tre till fem procent av jordens befolkning lider av en behandlingskrävande depression.

Bara en liten del får hjälp
För Sveriges del skulle det betyda att så många som en kvarts miljon eller fler skulle kunna vara drabbade. Av alla dessa är det tyvärr bara en mindre del som får sakkunnig behandling.

De flesta behandlas på vårdcentral
Andra bedömer att varannan kvinna och var fjärde man drabbas av en depression någon gång i livet och det finns tecken som tyder på att de flesta behandlas på landets vårdcentraler.

Känna till kriterier
Trots detta så är det inte alltid så att alla på vårdcentralerna känner till alla kriterier för psykiatriska diagnoser och depressionen är egentligen en av dem.

Olika sjukdomar kräver olika behandling
Eftersom olika sjukdomar kan kräva olika behandling och olika typer av läkemedel är det viktigt att känna till de olika indelningar som finns.

Positivt med samarbete mellan psykiatri och vårdcentral
Ett samarbete mellan psykiatri och vårdcentraler skulle kunna ha flera positiva effekter. Dels skulle det gagna patienten och dels skulle det göra behandlingsarbetet smidigare och mer effektivt, vilket i en förlängning skulle kunna innebära en besparing för samhället också.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 2Christina Gustavson:

Suicid: Intervju med en väninna.

Det finns få företeelser som skakar om och slår så hårt mot anhöriga och vänner som ett suicid, ett självmord.

När jag skrev min bok om hur man kan försöka hjälpa någon i sin närhet, någon man tror kanske har en depression utan att själv veta om det, gjorde jag en rad intervjuer. Här nedan följer en av dem.

En kvinna i femtioårsåldern hade hittats död. Jag talade med hennes väninna och låter väninnan berätta fritt och försöker återge hennes ord:

Det är ju så att man känner folk på olika sätt. Det här var en väninna som jag skulle kunna ringa och prata med henne om precis allt utan att tveka för jag visste att det jag sa det gick inte vidare. Hon var kanske lite svår att komma nära för andra men vi var goda vänner. Det innebar inte att vi satt i knät på varandra utan ibland kunde det gå flera månader mellan vår kontakt men vi var ändå nära vänner och kunde prata med varandra om allting.

Hon var precis femtio när det hände. Hon hade en depression och i den depressionen kom tecken fram på att hon rädd för olika saker. Bland annat så hade hon mycket ont i magen och tyckte det var svårt att äta och hon inbillade sig att hon hade cancer och var väldigt rädd för det. Hon sökte inte läkare och sa att hon vågade inte för hon skulle inte vilja ha det beskedet. Då var det bättre att låta det vara som det var.

Hon hade en depression för en sju åtta år sedan och då hade hon sökt läkare. Hon hade fått medicin men tyckte att hon blev så dålig, hon fick någon slags abstinenssymtom. Därtill tyckte hon inte att hon fick det stöd av läkaren som hon hade behövt därför ville hon inte söka hjälp nu när hon blev deprimerad igen. Det var bara dom här två episoderna hon var inte deprimerad  någon annan gång emellan.

Den här depressionen tog på hennes krafter. Hon tog med sig jobbet hem och kunde inte släppa tankarna på olika problem där. Och när nedstämdheten hade hållit på ett tag så kom oron för kroppsliga problem. Jag minns att familjen gjorde en resa under den här tiden och när hon kom tillbaka sa hon att hon hade mått ganska bra men sedan rasade allting helt under bara en enda månad. Min väninna beskrev att hon fick panik i affären och inte visste vad hon skulle handla när hon väl kom dit. Hon orkade inte möta andra, inte ens mig, fast vi var nära vänner. Men hon ringde och berättade att när barnen hade gått till skolan så satt hon i fåtöljen och bara stirrade rakt fram hela dagen tills dom kom hem igen och hon orkade inte ens koka kaffe under tiden. Det här var ju inte likt henne, hon hade varit heltidsarbetande med stort ansvar. Hon var van att ordna för andra och vara aktiv på olika sätt.

Jag rådde henne flera gånger att söka läkare och ville besöka henne också, men hon sa nej. Det blev en två tre telefonsamtal per dag under den här tiden. Jag fick en slags varningssignal för vid ett tillfälle frågade hon mig om hur jag skulle ha gjort om jag hade velat ta livet av mig. Jag tror att jag slog bort det då med att sådana tankar får man inte ha. Efteråt så har jag anklagat mig själv för att jag tycker att jag kanske borde ha anat vad hon hade i tankarna, men jag tog det inte så allvarligt. Efteråt har jag fått veta att hon till slut ändå ringde en läkare och beställde tid, men hon gick aldrig dit och hittades sedan död.

Jag har tänkt så mycket på detta efteråt. Alla människor har inte ett skyddsnät omkring sig, man kan ha flyttat, man kan ha kommit till Sverige som adoptivbarn eller flykting. Alla människor är nog egoistiska, man hinner inte ens ge ett leende många gånger och ännu mindre att ställa upp för andra. Många har ingen alls att vända sig till, ingen familj, inga nära vänner och inte heller någon man vill anförtro sig åt på jobbet, utan står helt ensamma i livet utan skyddsnät och utan personliga kontakter.
Många håller en fasad av ett glatt ansikte utåt och gömmer sin enorma ensamhet och smärta för andra. Vi jäktar runt för att köpa en massa saker – men vad då då?
Vänner är viktigare, familjen är viktigare! Det finns inget som är värt så mycket som omsorgen om varandra. Istället jagar man runt för att köpa en massa saker, statusprylar blir målet med livet och ha något att visa upp för andra. För att kunna det så måste man jobba ihop alla pengarna det kostar, även om det sker på bekostnad av familj, vänner och personliga relationer. Till slut står man så ensam med bara prylar omkring sig. Därtill kommer att sjukvården nog inte ser vilket behov patienterna har. Man hör bara det de frågar efter.

Det här har skakat om mig rejält men jag har inte haft något annat stöd än att jag har kunnat prata med mina egna nära vänner som jag vet inte för det vidare. Jag kontaktade min väninnas familj efter hennes suicid och det är jag glad att jag gjorde.

Till andra skulle jag vilja säga att det är så viktigt att man är lyhörd och mer observant. Å andra sidan så får man ju inte vara för påträngande. När någon är deprimerad så kan det vara viktigt att bara sitta med, lyssna, kanske koka kaffe. Men å andra sidan så kan det ju vara så att den deprimerade inte vill besvära andra och därför drar sig undan eller svarar att hon mår bättre än hon gör. Därför är det viktigt att inte bara respektera det hon säger utan att försöka vara mera aktiv ändå. Att våga agera när man känner inom sig att det verkligen behövs.

Jag tänker också att jag kanske borde ha kontaktat anhöriga då innan, när jag märkte hur deppig hon var. Men samtidigt så är det så himla svårt. Hon kunde ju ha uppfattat det som att jag gick bakom ryggen på henne och lade mig i hennes privata affärer och det pallar inte en vänskap för heller. Det blir som en svår balansgång och man vet inte vad man skall göra och inte heller vart man skall vända sig för att få råd i sådana frågor.

De här frågorna är ju så svåra, jag har själv varit deppig någon gång och jag vet att då ville jag inte ha någon inpå mig, jag kände att jag bara ville säga: låt mig vara, typ. Hade jag insett hur illa det var ställt med min väninna så borde jag ha släpat med henne till närmaste vårdcentral
vare sig hon ville eller ej och sett till att hon fick medicin…

****************************************************************

Det är ett gripande dokument. Orden tar tag i mitt hjärta. Känner jag själv någon som jag är orolig för på ett liknande sätt? Borde jag vara orolig för någon utan att se det?
Jag känner att jag vill stanna upp, bara sätta mig med en kopp kaffe och tänka på familj och vänner. Bara sitta stilla och tänka. Se dem framför mig, en och en, som när man bläddrar i ett fotoalbum. Tänka och känna efter. Har de det bra eller är det någon av dem som kanske behöver mig utan att säga något?
Jag har så många järn i elden, livet rusar förbi så fort. Men jag tar en tankepaus. Jag gör det idag. NU! Och lovar mig själv att göra om det. Jag skall markera i almanackan med jämna mellanrum så att det verkligen blir gjort.
Och jag ringer upp dem jag inte pratat med på länge!
Hur gör du?
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Vad är ett liv värt?

Är ett liv mer värt än ett annat?

Hjärtinfarkt
Här i Sverige är vi stolta över vårt omhändertagande av personer med hjärtinfarkt och att överlevnadsstatistiken är så god i jämförelse med andra länder.

Stroke
Detsamma gäller stroke och vi får lära oss uppmärksamma symptomen, eftersom vi vet att ett snabbt omhändertagande är av betydelse för prognosen och kan till och med vara livsavgörande.

Tanken är absurd!
Tanken om någon skulle möta en person som kommer till sjukhuset med en hjärtinfarkt eller stroke med orden: Vi har ingen plats nu, eftersom vi måste hålla budget – men du får en behandlingstid om några månader. Tanken är absurd!

Cancervård
Men en cancerpatient då? Jo, visst, det finns cancertyper som växer långsamt, kanske inte sprider sig och inte kan betraktas som akuta.

Å andra sidan finns det cancerformer som är så explosivt aggressiva, växer så fort och sprider sig så snabbt i kroppen att omedelbara åtgärder krävs om personen ifråga skall ha en chans att överhuvudtaget överleva. Dvs, operation NU, idag! Inte om några månader eller ens om några veckor.

Förödande att vänta
Alla har hört att blindtarmen måste opereras bort om den är inflammerad – men vi vet också att vissa cancerformer måste opereras snabbt, och att det kan vara förödande att vänta.

Farligt att vänta
När man med säkerhet vet att det kan innebära en dödsdom att låta en viss person vänta på operation och en specialistläkare gjort den medicinska bedömningen att just den personen måste opereras nu omedelbart – hur kan då en administratör bestämma att det inte finns plats förrän om några månader?

Är inte ett liv lika mycket värt som ett annat?

Varför prioriteras bara vissa?
Varför prioriteras vissa livshotande åkommor och inte andra? Har vissa sjukdomar högre status inom sjukvården? Och därmed rätt till företräde?

Utrymme för brådskande fall
Måste det inte alltid finnas utrymme för akuta åtgärder i extraordinära situationer?

Vem avgör?
Vad är det då som avgör om en operation är nödvändig precis nu eller kan vänta?
Och vem är det som bestämmer det?

Endast läkarna!
Vem kan avgöra vad som är akut och prioritera mellan olika patienter – om inte läkarna?

Vem äger rätt att döma?
Vem äger rätt att säga att ett liv inte är lika mycket värt som ett annat? Att döma ut en annan människas liv? Och skylla på budget?

Putsa upp skamfläckarna!
En kedja är inte starkare än dess svagaste länk och svensk sjukvård inte bättre än dess sämst fungerande enhet. Så sluta skryt över juvelerna i kronan och putsa upp skamfläckarna istället!

Varför inte ge Sverige världens bästa cancervård?
Christina Gustavson

Christina Gustavson 2Christina Gustavson: Deprimerad?
Ibland vet man inte om det själv.

Ja, så är det. Ibland vet man inte om att man är deprimerad. Man känner kanske att man är tröttare och mer missmodig, men skyller på jobbet eller på vädret eller på nånting annat. Och med den typen för förklaringar viftar man bort det hela.

Lura sig själv
På sätt och vis kan man säga att man omedvetet lurar sig själv. Då kan man behöva professionell hjälp att se vad det rör sig om. För utan rätt diagnos får man inte heller rätt behandling.

Symptom du inte är medveten om
Under läkarbesöket bedömer läkaren dina symtom på ett medicinskt och vetenskapligt sätt, för att se om det verkligen är en depression du har. Läkaren kanske upptäcker symtom, som du inte själv är medveten om och kan också bedöma hur djup din depression är.

Olika för olika personer
Symtomen är olika för olika personer. Många upplever som första tecken en känsla av att vara tröttare än vanligt.

Sämre sömn
Kanske är sömnen sämre än den brukar vara och det är lätt att man kanske då använder detta som förklaring till sina symtom och därför inte inser att det kan röra sig om en depression.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Bemötandet inom sjukvården

I svensk vård av idag behandlar man ofta sjukdomen och inte den sjuka människan, men det borde vara tvärtom.

Viktigt för patienten
·    Bemötandet, som måste ges med både empati och respekt.
·    Därtill är tillgängligheten oerhört viktig.
·    Dessutom har patienterna rimliga krav på att få inte bara              uttömmande, utan tillräcklig, information, för sitt individuella behov, vilket är en helt annan sak.
·    Slutligen är kontinuiteten i behandlingsarbetet nödvändig, samt
·    rätten till trygghet när det gäller vårdgivarnas kompetens

Inte ovanligt
En inte helt ovanlig situation är när en patient kommer fram till luckan i receptionen och sedan får stå och vänta medan sekreteraren innanför går och plockar, pratar med sina arbetskamrater, till synes helt ointresserad och med ett kroppsspråk som visar att pratet knappast är arbetsrelaterat.
Detta reflekterar många sjukvårdsinrättningars inställning till patienterna och ger tyvärr signaler om att patienterna varken behövs eller är önskvärda där, utan snarare till besvär!

Patienterna nödvändiga för vårdens existens!
Med tanke på att vården inte kan existera utan patienter är det inte bara dålig reklam för verksamheten utan rent av ett skamligt beteende mot den som kommer för att söka hjälp!
Dessutom på en inrättning som redan finansierats av skattemedel!
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Strutstaktik i sjukvården

Strutstaktik i sjukvården är som att gömma huvudet i sanden och vägra se verklighen.

Att tro att människor blir friskare, gladare och mer motiverade till att arbeta genom att dels jaga sjukskrivande läkare med blåslampa och dels att försämra de ekonomiska villkoren för svårt sjuka människor, är åtgärder som tycks så tagna ur luften att man kan tro att vi är tillbaka i Hedenhös, utan varken forskningsbaserad kunskap, evidens eller sunt bondförnuft kvar.

Åtgärda orsakerna istället!
Att åtgärda själva orsakerna till den ohälsan är säkert kostsamt och tidskrävande, men torde väl vara det enda vettiga på sikt?

Sopa inte orsakerna under mattan
Inte att sopa dessa orsaker under mattan, låtsas att de inte finns (strutstaktik) – och istället låta allt rulla på som tidigare?
Christina Gustavson

 

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Patientens rätt att bestämma

Det är inte politiker som skall bestämma vad patienterna skall tycka, utan det skall självklart patienterna få göra själva.

Självklart i tonårsdebatt
I en tonårsdebatt t.ex. ses det som en självklarhet att föräldrarna inte får detaljstyra vad tonåringarna skall tänka. En tonåring har rätt att tänka och tycka själv, men hur är det då med vården? Har vi omyndigförklarat vuxna, myndiga patienter?

Rätt att bestämma vad man får tänka
Är det så att politiker, även mycket unga sådana, sätter sig på människor, som kanske är något kanske till åren komna, men dock helt kapabla att själva tänka klart och kunna fatta beslut om sin egen person? Har man inte längre rätt att bestämma vad man får lov att tänka, då är det i sanning illa.

Patienten måste myndigförklaras!
En omstrukturering måste börja med förändringar i strukturen från toppen och att detta sedan verkar neråt. Om en tungt lastad kärra börjar luta betänkligt och hjulen viker sig, kan man inte tro att det hjälper att lasta på ytterligare några (administrativa) stenar.

Kusken måste ha insikt
Kusken som har ansvaret för transporten måste ha en sådan insikt i problemets natur att han dels börjar lyfta av stenar från kärran och dels sätter in fler stödhjul under kärran för att den skall kunna rulla!

Skär ner administrationen
Man får inte öka administrationen ytterligare, utan den bör skäras ned. Fotfolket, alltså hjulen, som bär kärran som skall rulla, bör förstärkas och öka i antal.

Strukturera uppifrån
Om man börjar strukturera uppifrån så kommer patienterna förhoppningsvis att så småningom komma i centrum så som det förhoppningsvis är tänkt och menat.

Försök inte strukturera om patienterna
Man kan inte börja med att försöka strukturera om patienterna och sedan tro att vården skall bli bättre, mer lätthanterlig eller kosta mindre.

Måste själv få välja
Respekt för patienten och den kunskap som varje enskild patient har om sig själv och om sitt lidande, gör att patienten själv måste få välja omsorgsform och även kanske vilken specialistläkare man väljer att gå till. Sedan är det läkaren som har specialkunskapen om sjukdomar, diagnoser, lämplig medicin och behandling.

Informera om målen
Många patienter uttrycker sin tillit till doktorn genom att låta doktorn styra behandlingen och mot detta finns väl inga egentliga invändningar, så länge patienten först informeras väl om behandlingen, mediciner, biverkningar osv., men också om vad man önskar uppnå med behandlingen och vilka kortsiktiga såväl som långsiktiga mål den har.
Christina Gustavson