Det här med tempus …
Tempus, ett lingvistiskt begrepp för att beskriva tidsförhållandet mellan en händelse och den språkliga informationen om den (enl. Wikipaedia). Jag har sett böcker skrivna helt i presens, andra enbart i presens och preteritum. Vissa författare tycks lägga en ära i att utesluta alla ”hade” ur texten.
Historiskt presens i alla ära – men blir en text bättre, inte fattigare, om man utesluter tre av språkets fem tempus (sex på min tid, eftersom man då även talade om futurum exaktum)?
Detta gör mig nyfiken. Varför skriver man så här? Inte tror man väl att dagens läsare inte klarar av att läsa och förstå sammansatta tempus? Är det ”fult” med sammansatta tempus? Eller är det bara jag som inte fattar?