Christina Gustavson 2Christina Gustavson:

En mininovell:
Hur började det?

Som en liten novell: Kanske började depressionen så här?

 

Det var som en trötthet som kom smygande. Som dammtussarna i hörnen kom tröttheten inte någonstans ifrån. Allt var som vanligt och allt var bra.

Allt var perfekt
Vännerna hörde av sig som vanligt, barnen var friska, inga permitteringar hotade, inga sjukdomstecken visade sig, mamma bakade bullar och stod i som vanligt, farfar var inte mer glömsk än han brukade, veckan hade varit ovanligt solig och fin. Allt hade varit perfekt, om bara inte denna trötthet hade förlamat både kropp och tankar.

Vaknade efter bara några timmar
Allt gick långsammare än vanligt på arbetet. Det var i och för sig inget konstigt, eftersom jag hade sovit litet dåligt ett tag. Jodå, det gick visst bra att somna, men sen vaknade jag efter bara några timmar och kunde inte somna om förrän minuterna innan väckarklockan ringde. Sen gick det nästan inte att ta sig ur sängen och hela dagen släpade sig fram.

Måste man kamma sig?
Jag orkade inte fundera ut vilka kläder jag skulle ha på mig, så jag drog långsamt på mig det samma som jag hade haft igår. Duschen orkade jag bara inte, utan bestämde mig för att försöka duscha efter arbetet istället. Måste man kamma sig? Ja, någonstans fanns det ett krav  på att håret skulle kammas, hur nu det skulle gå till. Först efter uppbådande av all ork som gick att krama fram ur morgonens seghet, gick det att ta några tag med kammen. Borsta tänderna? Nej, jag orkar bara inte.

Försökte dölja för alla andra
Att ta upp nyckeln för att låsa ytterdörren krävde en nästan omänsklig ansträngning, för att inte tala om hur det var att köra ut bilen ur garaget. Hade jag orkat slå upp numret, så hade jag nog hellre ringt efter en taxi. Dagen släpade sig fram, och hur jag lyckades dölja det för andra vet jag inte, men det kändes viktigt på något sätt att ingen skulle se eller få veta hur jag kände mig. Kanske skämdes jag, men för vad? Jag vet inte det heller.

Tack och lov finns det snabbmat
Att laga mat åt barnen hade krävt en livsenergi jag inte hade kvar och litet till ändå, men tack och lov finns det snabbmatskedjor, pizzerior och baguettbutiker som räddade barnen från att svälta ihjäl under den här tiden.

Värdelös och oduglig
Jag märkte ju att jag fungerade allt sämre och en känsla av att inte duga, inte räcka till började få grepp om mitt inre. Jag kände mig värdelös och oduglig, bara till besvär för andra. Nej, ingen självömkan – men en dov maktlöshet som slog klorna i mitt hjärta och i hela mig.

Orkar inte tänka ut en lösning
Jag var ett drivankare, som lade hämsko på allt, drog ner alla i min omgivning, som inte gav barnen  den stimulans de behövde och hade rätt att förvänta sig. Varför levde jag egentligen? Men hur slutar man leva när man inte orkar längre? När man är så trött ända in i märg och ben att man inte orkar tänka ut och ännu mindre verkställa någon slags åtgärd eller desperat lösning?

Ryck upp dig
Det började märkas.
–    ”Ryck upp dig”, sa vännerna.
–    ”Bryr du dig inte om mig längre”, frågade maken.
–    ”Får vi gå ut och äta idag igen”, undrade ungarna.
–    ”Hur är det fatt, har ni grälat” undrade mamma
Och på jobbet växte högarna sig allt större. Det som skulle och borde ha klarats av för länge sedan, men ändå skjutits upp, blivit liggande…

Jag var ju inte ens sjuk
Det bar emot att gå till vårdcentralen, det visste ju alla hur stressad personalen var, hur svårt det var att få tid, hur… ja, hur omöjligt det var att skrapa ihop den ork som krävdes för att leta reda på telefonnumret, lyfta luren och framföra ärendet – ja, det var omöjligt tungt att ens tänka ut vad jag skulle uppge som orsak – jag var ju inte ens sjuk…

Bara lite sömnproblem
Något så banalt som litet sömnproblem – inte kunde man väl ta upp det? Men jag var övertygad om att det måste vara roten till det onda och lyckades till slut släpa mig till en läkare, som ställde diagnosen depression.
Depression – det hade jag aldrig kunnat tro! Aldrig!

Jag fick lov att bara vara
Jag fick medicin, hjälp att sova och jag blev sjukskriven. Det blev tillåtet att sova litet på morgonen om jag då äntligen lyckats somna. Det blev tillåtet för maken att stanna hemma och ta hand om barnen ett tag. Kraven på att jag skulle slå knut på mig själv för att pressa ur varje uns ork minskade. Jag fick lov att bara vara. Bara vara i mig själv. Att inte bara vila kroppen, utan liksom få vila själen också.

Längtade efter kaffe
Så en morgon vaknade jag och kände att jag längtade efter kaffe. Faktiskt längtade efter något. Längtan som ett tecken på liv inom mig, ett bevis på att jag inte bara var förstelnad i apati.

Sakta återvände livet.
Livet återvände så sakteliga. Jag kände mig mer utvilad och livsglädjen återvände så sakteliga. Allt det som förut hade känts som så tungt och oövervinneligt lyckades jag arbeta undan och jag började känna mig som ”vanligt” igen.

Deprimerad tänkte jag då aldrig bli igen! Aldrig någonsin!
Christina Gustavson

Tagged with →  
Share →