Mozarteffekten i vården

Christina Gustavson: Mozarteffekten i vården

En invändning när det gäller den vetenskapliga utvärderingen av sjukvården är att man ofta studerar det som är lätt att mäta, istället för att göra kliniska bedömningar, som sedan kan ligga till grund för en förbättrad daglig sjukvård. För att detta skall kunna vara möjligt måste läkare och övrig vårdpersonal ges tid och möjlighet till både tanke, eftertanke och reflektion.

Utrymme för tankeverksamhet
Utrymme och tid för både kontemplation och Mozarteffekt (för den som tror att det finns en sådan)  måste finnas i ett arbetsschema, hur skall annars en utveckling kunna äga rum? Finns inte varken behov av eller utrymme för tankeverksamhet i vården skulle t.ex. kirurgerna lika gärna kunna börja arbeta i sillfabrik, sprätta upp sillbukar  och tillverka konserver. Patienter är individer och behandlingen kräver eftertanke, tid att vara noggrann och tid för sökande efter ny kunskap och förbättrad metodik för varje steg.

Sjukvårdens akilleshäl?
Den som är jagad, hetsad och sönderstressad springer för livet, trampar på i färdiga spår, hinner inte ens tänka på möjligheten att snegla åt sidan eller söka bättre utvägar.
Tid för och regelbundna möjligheter till diskussioner, ifrågasättande och ett fortlöpande kunskapsutbyte är nödvändiga ingredienser för att vården skall kunna utvecklas!

Ett exempel ur verkliga livet i svensk sjukvård:
Fortbildning är en nödvändig ingrediens för alla, inte minst för läkarna som förväntas kunna använda de senaste rönen i sitt dagliga arbete för att nå bästa resultat för sina patienter. På många kliniker har det inte funnits tid eller medel till detta. En nödlösning var att läkemedelsbolagen fick lov att komma till klinikerna för att informera läkarna om bl.a. nya läkemedel. Eftersom det fortfarande inte var möjligt att avsätta tid för detta i läkarnas hårt pressade schema, valde man lunchrasten.

Utbildning istället för lunch
Detta innebar dock att de läkare som hade schemalagd (inte frivillig!) lunchutbildning inte fick någon lunch. Eftersom till och med ledningen insåg att man knappast utförde ett bra arbete utan lunch, fick de företag som höll i utbildningen lov att ta med något att äta, vanligen en enkel sallad, så att läkarna fick något i magen och orkade stå på benen under eftermiddagen. Behovet av vila och rekreation bortsåg man helt från. Sedan började denna gratislunch kallas muta. Resultatet blev att utbildning skulle man ha, men utan mat. Naturligtvis blev det protester. Befogade sådana kan man tycka.

Fortbildning på obetald arbetstid
Den lösning som ledningen på en klinik presenterade istället var att läkarna skulle stanna kvar en timma efter arbetstidens slut på fredag eftermiddag och få sin fortbildning då. För då kunde man gå hem och äta efteråt, sades det. Alltså tvingades de till nödvändig fortbildning på obetald arbetstid, och därtill fredag kväll när de flesta inte ville något hellre än att få komma hem.
Viktigare än så var det inte för ledningen att läkarna fick den information som behövdes för att patienterna skulle kunna få den bästa vård som kunde uppbringas…
Inte på den kliniken och inte i det landstinget i alla fall.
Christina Gustavson