Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Potemkinkuliss

Hälsan tiger still, sägs det.
Är den svenska sjukvården bara en kuliss, uppmålad av politiker, en vacker fasad för att invagga allmänheten i lugn och ro, eftersom den då inte ser misären där bakom och alltså inte tycker sig ha så mycket att protestera mot?
Om fasaden rämnar och en bred allmänhet ser bristerna, om existerande system t.ex. sätts på prov i en svår katastrof – vad händer då?

Vägrar lära sig av erfarenheten
Att människan vägrar låta sig lära av erfarenheten är intressant i ett historiskt perspektiv. Dick Harrisson talade en gång för åtskilliga år sedan i radio om naturkatastrofer och om hur psykologin vävs samman med historien. Jag väljer avsiktligt äldre företeelser, som jag hoppas inte längre river i sår som fortfarande gör ont. En så stor naturkatastrof som Spanska sjukan finns i regel inte ens omnämnd i barnens historieböcker och vem talar längre om den stora översvämningskatastrofen när vallarna brast i Holland på 50-talet? Eller med ett annat exempel, hur var det med Bali för några år sedan? Vilken lärdom har man dragit och har man på något sätt kunnat använda de smärtsamt förvärvade kunskaperna rent praktiskt inom sjukvården?

Allt hänger samman.
Så länge jag kan minnas har man på politisk och annan ledningsnivå ägnat sig åt punktinsatser, litet här och litet där. Än är det äldrevården som skall prioriteras, än är det skolan. Ett valår är det kanske  8 skivor bröd om dagen, nästa gång IT-utveckling, en nationell handlingsplan, tandvård eller något annat som man hoppas skall kunna locka väljarnas stöd.

Koloss gör piruetter på lina
Sjukvården är en koloss, den rör sig långsamt. Försöker man få den att göra piruetter på lina, så ramlar den ner och slår sig så illa att det varje gång tar flera år innan den kan fungera tillfredsställande igen. Under dessa år är det patienterna som far illa!

Skattebetalarna, dvs patienterna, får dessutom betala för alla dessa misstag, eftersläpningar, lappverk och panikåtgärder, där alla springer om varandra för att lappa litet här och litet där. Det är lika meningslöst som att lägga russin i en kaka som inte håller ihop i övrigt.

Brist på sammanhang.
Eller hänger ingenting samman nu längre? Effektivitet och utveckling motverkas och kaos skapas. Sedan läggs skulden på vården och då främst på läkarna. Hur de som arbetar i vården än vänder och vrider sig får de kritik för att göra fel, för att prioritera fel, för att de arbetar för litet och tar för få patienter, eller för att vara överambitiösa och ha för långtgående planer. Aldrig blir det rätt så länge den bristande organisation skyller ifrån sig och söker syndabockar istället för att ta itu med det verkliga problemen.
Varje läkare vet att om man skall behandla en sjukdom är det viktigt att först ställa diagnos och vara helt på det klara med vad det är som skall behandlas, innan någon åtgärd kan sättas in. Detta borde också i allra högsta grad även gälla själva sjukvården och vårdens administratörer.
Christina Gustavson

 

Tagged with →  
Share →
0 comments