Christina Gustavson 2Christina Gustavson:

Suicid: Intervju med en väninna.

Det finns få företeelser som skakar om och slår så hårt mot anhöriga och vänner som ett suicid, ett självmord.

När jag skrev min bok om hur man kan försöka hjälpa någon i sin närhet, någon man tror kanske har en depression utan att själv veta om det, gjorde jag en rad intervjuer. Här nedan följer en av dem.

En kvinna i femtioårsåldern hade hittats död. Jag talade med hennes väninna och låter väninnan berätta fritt och försöker återge hennes ord:

Det är ju så att man känner folk på olika sätt. Det här var en väninna som jag skulle kunna ringa och prata med henne om precis allt utan att tveka för jag visste att det jag sa det gick inte vidare. Hon var kanske lite svår att komma nära för andra men vi var goda vänner. Det innebar inte att vi satt i knät på varandra utan ibland kunde det gå flera månader mellan vår kontakt men vi var ändå nära vänner och kunde prata med varandra om allting.

Hon var precis femtio när det hände. Hon hade en depression och i den depressionen kom tecken fram på att hon rädd för olika saker. Bland annat så hade hon mycket ont i magen och tyckte det var svårt att äta och hon inbillade sig att hon hade cancer och var väldigt rädd för det. Hon sökte inte läkare och sa att hon vågade inte för hon skulle inte vilja ha det beskedet. Då var det bättre att låta det vara som det var.

Hon hade en depression för en sju åtta år sedan och då hade hon sökt läkare. Hon hade fått medicin men tyckte att hon blev så dålig, hon fick någon slags abstinenssymtom. Därtill tyckte hon inte att hon fick det stöd av läkaren som hon hade behövt därför ville hon inte söka hjälp nu när hon blev deprimerad igen. Det var bara dom här två episoderna hon var inte deprimerad  någon annan gång emellan.

Den här depressionen tog på hennes krafter. Hon tog med sig jobbet hem och kunde inte släppa tankarna på olika problem där. Och när nedstämdheten hade hållit på ett tag så kom oron för kroppsliga problem. Jag minns att familjen gjorde en resa under den här tiden och när hon kom tillbaka sa hon att hon hade mått ganska bra men sedan rasade allting helt under bara en enda månad. Min väninna beskrev att hon fick panik i affären och inte visste vad hon skulle handla när hon väl kom dit. Hon orkade inte möta andra, inte ens mig, fast vi var nära vänner. Men hon ringde och berättade att när barnen hade gått till skolan så satt hon i fåtöljen och bara stirrade rakt fram hela dagen tills dom kom hem igen och hon orkade inte ens koka kaffe under tiden. Det här var ju inte likt henne, hon hade varit heltidsarbetande med stort ansvar. Hon var van att ordna för andra och vara aktiv på olika sätt.

Jag rådde henne flera gånger att söka läkare och ville besöka henne också, men hon sa nej. Det blev en två tre telefonsamtal per dag under den här tiden. Jag fick en slags varningssignal för vid ett tillfälle frågade hon mig om hur jag skulle ha gjort om jag hade velat ta livet av mig. Jag tror att jag slog bort det då med att sådana tankar får man inte ha. Efteråt så har jag anklagat mig själv för att jag tycker att jag kanske borde ha anat vad hon hade i tankarna, men jag tog det inte så allvarligt. Efteråt har jag fått veta att hon till slut ändå ringde en läkare och beställde tid, men hon gick aldrig dit och hittades sedan död.

Jag har tänkt så mycket på detta efteråt. Alla människor har inte ett skyddsnät omkring sig, man kan ha flyttat, man kan ha kommit till Sverige som adoptivbarn eller flykting. Alla människor är nog egoistiska, man hinner inte ens ge ett leende många gånger och ännu mindre att ställa upp för andra. Många har ingen alls att vända sig till, ingen familj, inga nära vänner och inte heller någon man vill anförtro sig åt på jobbet, utan står helt ensamma i livet utan skyddsnät och utan personliga kontakter.
Många håller en fasad av ett glatt ansikte utåt och gömmer sin enorma ensamhet och smärta för andra. Vi jäktar runt för att köpa en massa saker – men vad då då?
Vänner är viktigare, familjen är viktigare! Det finns inget som är värt så mycket som omsorgen om varandra. Istället jagar man runt för att köpa en massa saker, statusprylar blir målet med livet och ha något att visa upp för andra. För att kunna det så måste man jobba ihop alla pengarna det kostar, även om det sker på bekostnad av familj, vänner och personliga relationer. Till slut står man så ensam med bara prylar omkring sig. Därtill kommer att sjukvården nog inte ser vilket behov patienterna har. Man hör bara det de frågar efter.

Det här har skakat om mig rejält men jag har inte haft något annat stöd än att jag har kunnat prata med mina egna nära vänner som jag vet inte för det vidare. Jag kontaktade min väninnas familj efter hennes suicid och det är jag glad att jag gjorde.

Till andra skulle jag vilja säga att det är så viktigt att man är lyhörd och mer observant. Å andra sidan så får man ju inte vara för påträngande. När någon är deprimerad så kan det vara viktigt att bara sitta med, lyssna, kanske koka kaffe. Men å andra sidan så kan det ju vara så att den deprimerade inte vill besvära andra och därför drar sig undan eller svarar att hon mår bättre än hon gör. Därför är det viktigt att inte bara respektera det hon säger utan att försöka vara mera aktiv ändå. Att våga agera när man känner inom sig att det verkligen behövs.

Jag tänker också att jag kanske borde ha kontaktat anhöriga då innan, när jag märkte hur deppig hon var. Men samtidigt så är det så himla svårt. Hon kunde ju ha uppfattat det som att jag gick bakom ryggen på henne och lade mig i hennes privata affärer och det pallar inte en vänskap för heller. Det blir som en svår balansgång och man vet inte vad man skall göra och inte heller vart man skall vända sig för att få råd i sådana frågor.

De här frågorna är ju så svåra, jag har själv varit deppig någon gång och jag vet att då ville jag inte ha någon inpå mig, jag kände att jag bara ville säga: låt mig vara, typ. Hade jag insett hur illa det var ställt med min väninna så borde jag ha släpat med henne till närmaste vårdcentral
vare sig hon ville eller ej och sett till att hon fick medicin…

****************************************************************

Det är ett gripande dokument. Orden tar tag i mitt hjärta. Känner jag själv någon som jag är orolig för på ett liknande sätt? Borde jag vara orolig för någon utan att se det?
Jag känner att jag vill stanna upp, bara sätta mig med en kopp kaffe och tänka på familj och vänner. Bara sitta stilla och tänka. Se dem framför mig, en och en, som när man bläddrar i ett fotoalbum. Tänka och känna efter. Har de det bra eller är det någon av dem som kanske behöver mig utan att säga något?
Jag har så många järn i elden, livet rusar förbi så fort. Men jag tar en tankepaus. Jag gör det idag. NU! Och lovar mig själv att göra om det. Jag skall markera i almanackan med jämna mellanrum så att det verkligen blir gjort.
Och jag ringer upp dem jag inte pratat med på länge!
Hur gör du?
Christina Gustavson

Tagged with →  
Share →