Currently viewing the tag: "Jantelagen"

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Strutstaktik i sjukvården

Strutstaktik i sjukvården är som att gömma huvudet i sanden och vägra se verklighen.

Att tro att människor blir friskare, gladare och mer motiverade till att arbeta genom att dels jaga sjukskrivande läkare med blåslampa och dels att försämra de ekonomiska villkoren för svårt sjuka människor, är åtgärder som tycks så tagna ur luften att man kan tro att vi är tillbaka i Hedenhös, utan varken forskningsbaserad kunskap, evidens eller sunt bondförnuft kvar.

Åtgärda orsakerna istället!
Att åtgärda själva orsakerna till den ohälsan är säkert kostsamt och tidskrävande, men torde väl vara det enda vettiga på sikt?

Sopa inte orsakerna under mattan
Inte att sopa dessa orsaker under mattan, låtsas att de inte finns (strutstaktik) – och istället låta allt rulla på som tidigare?
Christina Gustavson

 

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Olika huvudmän i sjukvården

 

Den största försämringen
Den största försämringen skedde när man delade sjukvårdens ansvar mellan landsting och kommun. Det går åt mycket energi på dribblande mellan dessa båda huvudmän. Detta kostar tid, arbete och även stora summor pengar.

Lätt att  skylla ifrån sig
När det finns två eller flera huvudmän är det lätt att skjuta ifrån sig och säga att det här problemet är inte mitt bord, det är inte vi som skall stå för de här kostnaderna, det är inte vi som har ansvar för det här.
På samma sätt är det lätt att skjuta arbetet ifrån sig och tänka att det får de andra lösa och den som sitter emellan är alltid patienten.

Lägg sjukvården under ett tak!
För att få sjukvården på fötter är en viktig princip att sjukvården läggs under ett tak med en enda ansvarig instans. Då kan denna instans inte skylla ifrån sig, man vet alltid vem som bär ansvaret och vem man kan klaga på. Jag föreslår alltså som en viktig och grundläggande punkt på ett åtgärdsprogram att all sjukvård hanteras av en enda huvudman och att gränslinjen mellan olika verksamheter blir glasklar och entydig.
Först då kan man på ett effektivt sätt börja bygga broar och förbättra
samarbetet med vård mellan olika enheter.

Jämför med den politiska verkligheten
Det är inte svårt att förstå strategin när man tittar på den politiska verkligheten i världen. Bråk förekommer oftare i de trakter där gränsdragningen är oklar där olika parter gör anspråk på ett och samma område. Där gränsen är entydig och klar så undanröjs själva grunden för den oenighet och splittring som var tidigare.

Ett starkt ledarskap
Man skall inte heller förledas att tro att en tvångsmässig sammanslagning av stora enheter innebär att det sedan är lugn, ro och fred på den fronten, utan konkurrerande krafter kommer alltid att leda till stridigheter och motsättningar, såvida inte ett starkt ledarskap sätter  entydiga och klart definierade regler.

Större fördelar av samarbete
Därtill behövs en sådan konstruktion av system och struktur att alla parter upplever större fördelar av samarbete än av söndring och splittring och därigenom på bred front motiveras starkt till fredssträvan och samverkan.
Man behöver bara vända blicken mot det forna Jugoslavien för att ha ett aktuellt storpolitiskt exempel på detta.

Jämförelser gör bilden tydligare
Enligt mitt sätt att se går det utmärkt bra att göra den typen av jämförelser, eftersom vi människor i många avseenden är oss lika när det gäller beteendemönster, oavsett om det gäller sjukvårdspolitik eller politisk strategi i större sammanhang.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Patientens rätt att bestämma

Det är inte politiker som skall bestämma vad patienterna skall tycka, utan det skall självklart patienterna få göra själva.

Självklart i tonårsdebatt
I en tonårsdebatt t.ex. ses det som en självklarhet att föräldrarna inte får detaljstyra vad tonåringarna skall tänka. En tonåring har rätt att tänka och tycka själv, men hur är det då med vården? Har vi omyndigförklarat vuxna, myndiga patienter?

Rätt att bestämma vad man får tänka
Är det så att politiker, även mycket unga sådana, sätter sig på människor, som kanske är något kanske till åren komna, men dock helt kapabla att själva tänka klart och kunna fatta beslut om sin egen person? Har man inte längre rätt att bestämma vad man får lov att tänka, då är det i sanning illa.

Patienten måste myndigförklaras!
En omstrukturering måste börja med förändringar i strukturen från toppen och att detta sedan verkar neråt. Om en tungt lastad kärra börjar luta betänkligt och hjulen viker sig, kan man inte tro att det hjälper att lasta på ytterligare några (administrativa) stenar.

Kusken måste ha insikt
Kusken som har ansvaret för transporten måste ha en sådan insikt i problemets natur att han dels börjar lyfta av stenar från kärran och dels sätter in fler stödhjul under kärran för att den skall kunna rulla!

Skär ner administrationen
Man får inte öka administrationen ytterligare, utan den bör skäras ned. Fotfolket, alltså hjulen, som bär kärran som skall rulla, bör förstärkas och öka i antal.

Strukturera uppifrån
Om man börjar strukturera uppifrån så kommer patienterna förhoppningsvis att så småningom komma i centrum så som det förhoppningsvis är tänkt och menat.

Försök inte strukturera om patienterna
Man kan inte börja med att försöka strukturera om patienterna och sedan tro att vården skall bli bättre, mer lätthanterlig eller kosta mindre.

Måste själv få välja
Respekt för patienten och den kunskap som varje enskild patient har om sig själv och om sitt lidande, gör att patienten själv måste få välja omsorgsform och även kanske vilken specialistläkare man väljer att gå till. Sedan är det läkaren som har specialkunskapen om sjukdomar, diagnoser, lämplig medicin och behandling.

Informera om målen
Många patienter uttrycker sin tillit till doktorn genom att låta doktorn styra behandlingen och mot detta finns väl inga egentliga invändningar, så länge patienten först informeras väl om behandlingen, mediciner, biverkningar osv., men också om vad man önskar uppnå med behandlingen och vilka kortsiktiga såväl som långsiktiga mål den har.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson:

Sjukvårdsprogram i
9 punkter:

Bot mot ett sjukt sjukvårdssystem.

 

1.

Dagens sjukvård behöver långsiktiga lösningar och färre akuta panikåtgärder. Dvs lösningar som inte bara sträcker sig över pågående valperiod utan över många av dessa 4-årsperioder.

2.

En planering som bygger på kunskap och utvärdering av tidigare åtgärder och deras effekter. Dvs. fakta och vetenskap istället för bara tyckande, tro, allmänna trender och åsikter ”i tiden”.

3.

Samordning ur kommun-, läns- och rikstäckande perspektiv. Den högra handen måste veta vad den vänstra gör!

4.

Bättre och effektivare utnyttjande av befintliga resurser. Jag återkommer till fler frågeställningar i det här sammanhanget.

5.

Ökat patientinflytande både i enskilda fall och genom patientföreningarna.

6.

Nytänkande kring vårdens innehåll och utförande. Jag återkommer till idéer om eventuella lösningar och tankemodeller.

7.

Övergripande samordning med sjukvårdens partners och vårdgrannar (försäkringskassan, socialbyråerna, skolan, osv).

8.

Samarbeta även med andra organisationer som värnar om människors välbefinnande och hälsa (nykterhetsorganisationer, sport- och idrottsföreningar m.fl.) i folkhälsoarbetet.

9.

Helhetssyn som genomsyrar organisationen uppifrån och ända ner, dvs. även beträffande en sammanhållen lednings- och ledarstruktur.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Potemkinkuliss

Hälsan tiger still, sägs det.
Är den svenska sjukvården bara en kuliss, uppmålad av politiker, en vacker fasad för att invagga allmänheten i lugn och ro, eftersom den då inte ser misären där bakom och alltså inte tycker sig ha så mycket att protestera mot?
Om fasaden rämnar och en bred allmänhet ser bristerna, om existerande system t.ex. sätts på prov i en svår katastrof – vad händer då?

Vägrar lära sig av erfarenheten
Att människan vägrar låta sig lära av erfarenheten är intressant i ett historiskt perspektiv. Dick Harrisson talade en gång för åtskilliga år sedan i radio om naturkatastrofer och om hur psykologin vävs samman med historien. Jag väljer avsiktligt äldre företeelser, som jag hoppas inte längre river i sår som fortfarande gör ont. En så stor naturkatastrof som Spanska sjukan finns i regel inte ens omnämnd i barnens historieböcker och vem talar längre om den stora översvämningskatastrofen när vallarna brast i Holland på 50-talet? Eller med ett annat exempel, hur var det med Bali för några år sedan? Vilken lärdom har man dragit och har man på något sätt kunnat använda de smärtsamt förvärvade kunskaperna rent praktiskt inom sjukvården?

Allt hänger samman.
Så länge jag kan minnas har man på politisk och annan ledningsnivå ägnat sig åt punktinsatser, litet här och litet där. Än är det äldrevården som skall prioriteras, än är det skolan. Ett valår är det kanske  8 skivor bröd om dagen, nästa gång IT-utveckling, en nationell handlingsplan, tandvård eller något annat som man hoppas skall kunna locka väljarnas stöd.

Koloss gör piruetter på lina
Sjukvården är en koloss, den rör sig långsamt. Försöker man få den att göra piruetter på lina, så ramlar den ner och slår sig så illa att det varje gång tar flera år innan den kan fungera tillfredsställande igen. Under dessa år är det patienterna som far illa!

Skattebetalarna, dvs patienterna, får dessutom betala för alla dessa misstag, eftersläpningar, lappverk och panikåtgärder, där alla springer om varandra för att lappa litet här och litet där. Det är lika meningslöst som att lägga russin i en kaka som inte håller ihop i övrigt.

Brist på sammanhang.
Eller hänger ingenting samman nu längre? Effektivitet och utveckling motverkas och kaos skapas. Sedan läggs skulden på vården och då främst på läkarna. Hur de som arbetar i vården än vänder och vrider sig får de kritik för att göra fel, för att prioritera fel, för att de arbetar för litet och tar för få patienter, eller för att vara överambitiösa och ha för långtgående planer. Aldrig blir det rätt så länge den bristande organisation skyller ifrån sig och söker syndabockar istället för att ta itu med det verkliga problemen.
Varje läkare vet att om man skall behandla en sjukdom är det viktigt att först ställa diagnos och vara helt på det klara med vad det är som skall behandlas, innan någon åtgärd kan sättas in. Detta borde också i allra högsta grad även gälla själva sjukvården och vårdens administratörer.
Christina Gustavson

 

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Vilken rättvisa?

Alla ska stå i kö
Det här med jantelagen är ett problem för sig, men i vårddebatten verkar det ibland som om man förordar att vården skall vara offentlig, medan allt privat är av ondo. Det finns tillfällen när det verkar som om alla skall stå i den kö som finns genom hemlandstinget, oavsett om det innebär att man hinner avlida innan man får vård.

Rättvisebegreppet är en viktig punkt, eftersom ingen vill känna sig orättvist behandlad eller förbigången på något sätt.

Fokus på rättvisan
Frågan är istället var man lägger fokus när det gäller rättvisebegreppet.
Om det är ett rättvisekrav att ingen skall behöva ha ont om det med mänsklig hjälp går att avhjälpa, att ingen skall behöva vara blind på grund av starr i väntan på en operation, att ingen skall behöva vara sjukskriven en enda dag längre än nödvändigt, oavsett vårdgivare, då får man ett annat perspektiv.

Bollande med termer
Det är egentligen inte något annat än ett bollande med termer, men det får stora konsekvenser för sjukvården och för den enskilde patienten såväl som för skattebetalarna som skall stå för kalaset.

Hur fungerar det?
Jovisst, man talar om vårdgarantier och att korta köer – men hur fungerar det egentligen? Hur fungerar det om man frågar patienterna?

Skall det behövas?
Man börjar nästan undra om det verkligen skall behövas en folkomröstning om vården också, så att gemene man, dvs. de personer som skall stå i vårdkö och behöva vänta på grund av politiska beslut och som därtill betalar för denna vård (som de kanske inte ens får) genom sina skatter, äntligen får säga sitt i frågan om hur de vill att deras vård skall se ut.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Mozarteffekten i vården

En invändning när det gäller den vetenskapliga utvärderingen av sjukvården är att man ofta studerar det som är lätt att mäta, istället för att göra kliniska bedömningar, som sedan kan ligga till grund för en förbättrad daglig sjukvård. För att detta skall kunna vara möjligt måste läkare och övrig vårdpersonal ges tid och möjlighet till både tanke, eftertanke och reflektion.

Utrymme för tankeverksamhet
Utrymme och tid för både kontemplation och Mozarteffekt (för den som tror att det finns en sådan)  måste finnas i ett arbetsschema, hur skall annars en utveckling kunna äga rum? Finns inte varken behov av eller utrymme för tankeverksamhet i vården skulle t.ex. kirurgerna lika gärna kunna börja arbeta i sillfabrik, sprätta upp sillbukar  och tillverka konserver. Patienter är individer och behandlingen kräver eftertanke, tid att vara noggrann och tid för sökande efter ny kunskap och förbättrad metodik för varje steg.

Sjukvårdens akilleshäl?
Den som är jagad, hetsad och sönderstressad springer för livet, trampar på i färdiga spår, hinner inte ens tänka på möjligheten att snegla åt sidan eller söka bättre utvägar.
Tid för och regelbundna möjligheter till diskussioner, ifrågasättande och ett fortlöpande kunskapsutbyte är nödvändiga ingredienser för att vården skall kunna utvecklas!

Ett exempel ur verkliga livet i svensk sjukvård:
Fortbildning är en nödvändig ingrediens för alla, inte minst för läkarna som förväntas kunna använda de senaste rönen i sitt dagliga arbete för att nå bästa resultat för sina patienter. På många kliniker har det inte funnits tid eller medel till detta. En nödlösning var att läkemedelsbolagen fick lov att komma till klinikerna för att informera läkarna om bl.a. nya läkemedel. Eftersom det fortfarande inte var möjligt att avsätta tid för detta i läkarnas hårt pressade schema, valde man lunchrasten.

Utbildning istället för lunch
Detta innebar dock att de läkare som hade schemalagd (inte frivillig!) lunchutbildning inte fick någon lunch. Eftersom till och med ledningen insåg att man knappast utförde ett bra arbete utan lunch, fick de företag som höll i utbildningen lov att ta med något att äta, vanligen en enkel sallad, så att läkarna fick något i magen och orkade stå på benen under eftermiddagen. Behovet av vila och rekreation bortsåg man helt från. Sedan började denna gratislunch kallas muta. Resultatet blev att utbildning skulle man ha, men utan mat. Naturligtvis blev det protester. Befogade sådana kan man tycka.

Jantelag A4 [3]Fortbildning på obetald arbetstid
Den lösning som ledningen på en klinik presenterade istället var att läkarna skulle stanna kvar en timma efter arbetstidens slut på fredag eftermiddag och få sin fortbildning då. För då kunde man gå hem och äta efteråt, sades det. Alltså tvingades de till nödvändig fortbildning på obetald arbetstid, och därtill fredag kväll när de flesta inte ville något hellre än att få komma hem.
Viktigare än så var det inte för ledningen att läkarna fick den information som behövdes för att patienterna skulle kunna få den bästa vård som kunde uppbringas…
Inte på den kliniken och inte i det landstinget i alla fall.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Jämför sysselsättning i vården med näringslivet!

Om man jämför sjukvården med hur näringslivet fungerar när det gäller att rädda sysselsättningen så kanske man kan få en annan dimension på resonemanget. Förr i tiden fanns statliga verk som gick med enorma förluster år efter år, men hela tiden pumpade man in statliga medel (skattepengar) för att verksamheten skulle kunna drivas vidare på samma sätt som förut, trots förlusterna. Allt detta för att rädda sysselsättningen. Det ansågs alltså som oerhört viktigt att sysselsättningen räddas och att ingen skall behöva gå arbetslös. Sysselsättningen är fortfarande en brännande het fråga.

Redan betalat för vården
Om man då applicerar detta synsätt på sjukvården, som kommit att fungera som ett vinstdrivande företag, trots att de som söker vård redan betalat för vården via sina skatter, så resonerar man inte på samma sätt, men det skulle man kunna göra om man bara ville.

Rädda sysselsättningen
Man skulle kunna säga att det viktigaste här är att rädda sysselsättningen och jag tänker då inte bara på personalens sysselsättning utan även på patienternas, det vill säga alla långtidssjukskrivna patienters rätt till att få hjälp, att fort få komma tillbaka till sitt arbete, att slippa att vara påtvingat sysslolösa, att kanske slippa bli av med sitt arbete och bli arbetslösa därtill, att slippa få sin privatekonomi raserad på grund av en påtvingad arbetslöshet, som här visserligen kallas sjukskrivning och visserligen är befogad, men som skulle kunna åtgärdas och kortas ner ibland med flera år för en enda individ.

Ett exempel
Om en i övrigt frisk och arbetsförmögen person måste vänta i ett år eller mer på en operation och går sjukskriven under tiden, så är det ett enormt slöseri med både individens och samhällets resurser.

Korta sjukskrivningsköerna
Genom att vården sätts in snabbt skulle man kunna korta sjukskrivningsköerna avsevärt med stora samhällsekonomiska vinster som följd, för att inte tala om hur oerhört välgörande detta skulle vara för den enskilde individen, men även för den personal som arbetar inom sjukvården. Det är så nu att många som arbetar inom sjukvården inte mår bra själva, det finns många långtidssjukskrivna bland sjukvårdspersonalen också osv. Stressen ökar och konsekvenserna av detta.

christina gustavson 11Mer pengar över
Om vårdköerna kunde minskas så skulle alla, dvs. inte bara patienterna, utan även personalen och hela samhället må bättre. Därtill skulle det bli mer pengar över att satsa på forskning och annat, som kanske också prioriteras av den statliga ledningen. Man bör väl dock förutsätta (eller hoppas på) att en viss del av en eventuell vinst återinvesteras i sjukvårds- och vårdutveckling.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Sluta spela squash med vården!
Övergå till schack istället.

I sanningens namn skall sägas att det finns god vård, men tyvärr inte överallt. Ur patientens synvinkel är det viktigt att kunna lita på att vård och hjälp finns när och om man behöver den.

Klara besked
Personalen å andra sidan behöver få klara besked och riktlinjer om målsättningarna för vården. Det talas om att samspel mellan administration, politiker och profession måste förbättras, men tilläggas bör att balansen mellan dessa också måste ses över.

Patienten i fokus
Lojaliteten måste riktas mot patienten, patienten måste vara i fokus. Utan patienter har vården inget berättigande, jag menar att om det inte finns några sjuka människor, så behövs inga sjukhus för att vårda dem.
Inte bara så, det är också viktigt att se människan i vården, inte bara som patienter, som diagnoser och statistik, utan som människor och individer.
Även personalen måste börja uppfattas som människor och individer, inte bara som grupper eller yrkeskategorier, och detta på ett sådant sätt att sjukvården åter blir en attraktiv arbetsplats för den unga generationen.

Något är fel
Om förtroendet för vården finns på ett sådant sätt att man kan tänka sig söka hjälp inom den allmänna vården, så kan man kanske också tänka sig att arbeta där. Så länge den unga generationen som nu påbörjar sin utbildning inte kan tänka sig att arbeta inom vården, är detta ett incitament på att något är allvarligt fel. Det finns ingen tvekan om att de flesta inom vården med lojalitet och stor uppoffring gör sitt allra yttersta för att ge en god vård och arbeta i enlighet med de riktlinjer som finns.

Snedvriden debatt
Debatten blir snedvriden om man talar om en dålig vård, eftersom det då låter som om de människor som arbetar i vården inte gör ett fullgott arbete. Detta är ett kardinalfel i debatten. När det gäller svensk sjukvårdsproblematik rör det sig snarare om systemfel, organisatoriska fel, strukturella fel samt täta omorganisationer, som gör att en ny förändring inte hunnit sätta sig och bli inarbetad i organisationen innan nästa förändring kommer till stånd. Det är alldeles för snabba växlingar.

Tid att hämta kraft
Sjukvårdsapparaten behöver få ro att läka, få tid på sig och få en egen rehabiliteringstid för att återhämta kraft, styrka och ny energi. Ha inte så bråttom med nästa förändring och nästa omorganisation utan ta ett steg tillbaka titta på vården igen ur ett lite längre perspektiv, till exempel ur ett helikopterperspektiv och se hur det ser ut. Jag tror nog att många beslutsfattare anser att det är just det de gör, men kanske inte tillräckligt. Om man hittar en orsak till att något inte fungerar behöver man kanske fråga sig varför och fråga detta i flera steg bakåt till dess att man hittar roten till det onda och sedan sätta in åtgärderna just där.

Analysera
Använd de tankegångar som den evidensbaserade medicinen, EBM,  ger för att analysera vad som hände. Vad blev bra och vad gick fel när man gjorde si eller så och hur kan man göra det bättre?

Ta ett steg tillbaka
Ibland verkar det som om man glömt att man kan ta ett steg tillbaka för att se hur det ser ut på litet avstånd och sedan gå tillbaka och rätta till de allvarligaste felen, slipa litet på de vassaste hörnen och se hur det blir då. Istället gör man en total omorganisation, slänger tillbaka hela kakan i degbunden, vispar om ordentligt och ser så småningom om den nya kakan blev bättre. Det innebär att man river upp även det som fungerat väl för ett vågspel där man inte vet i förväg om resultatet blir bra eller dåligt. Vilket enormt slöseri med både tid (patienternas tid!) och pengar (skattebetalarnas pengar).

christina gustavson 11Mitt råd
Mitt råd till beslutsfattare på olika, men speciellt de högsta nivåerna är att sluta spela squash med vården! Övergå till schack istället!!
Christina Gustavson