Currently viewing the tag: "Sjukvård"

Christina Gustavson 3Christina Gustavson:

Sjukvårdsprogram i
9 punkter:

Bot mot ett sjukt sjukvårdssystem.

 

1.

Dagens sjukvård behöver långsiktiga lösningar och färre akuta panikåtgärder. Dvs lösningar som inte bara sträcker sig över pågående valperiod utan över många av dessa 4-årsperioder.

2.

En planering som bygger på kunskap och utvärdering av tidigare åtgärder och deras effekter. Dvs. fakta och vetenskap istället för bara tyckande, tro, allmänna trender och åsikter ”i tiden”.

3.

Samordning ur kommun-, läns- och rikstäckande perspektiv. Den högra handen måste veta vad den vänstra gör!

4.

Bättre och effektivare utnyttjande av befintliga resurser. Jag återkommer till fler frågeställningar i det här sammanhanget.

5.

Ökat patientinflytande både i enskilda fall och genom patientföreningarna.

6.

Nytänkande kring vårdens innehåll och utförande. Jag återkommer till idéer om eventuella lösningar och tankemodeller.

7.

Övergripande samordning med sjukvårdens partners och vårdgrannar (försäkringskassan, socialbyråerna, skolan, osv).

8.

Samarbeta även med andra organisationer som värnar om människors välbefinnande och hälsa (nykterhetsorganisationer, sport- och idrottsföreningar m.fl.) i folkhälsoarbetet.

9.

Helhetssyn som genomsyrar organisationen uppifrån och ända ner, dvs. även beträffande en sammanhållen lednings- och ledarstruktur.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Potemkinkuliss

Hälsan tiger still, sägs det.
Är den svenska sjukvården bara en kuliss, uppmålad av politiker, en vacker fasad för att invagga allmänheten i lugn och ro, eftersom den då inte ser misären där bakom och alltså inte tycker sig ha så mycket att protestera mot?
Om fasaden rämnar och en bred allmänhet ser bristerna, om existerande system t.ex. sätts på prov i en svår katastrof – vad händer då?

Vägrar lära sig av erfarenheten
Att människan vägrar låta sig lära av erfarenheten är intressant i ett historiskt perspektiv. Dick Harrisson talade en gång för åtskilliga år sedan i radio om naturkatastrofer och om hur psykologin vävs samman med historien. Jag väljer avsiktligt äldre företeelser, som jag hoppas inte längre river i sår som fortfarande gör ont. En så stor naturkatastrof som Spanska sjukan finns i regel inte ens omnämnd i barnens historieböcker och vem talar längre om den stora översvämningskatastrofen när vallarna brast i Holland på 50-talet? Eller med ett annat exempel, hur var det med Bali för några år sedan? Vilken lärdom har man dragit och har man på något sätt kunnat använda de smärtsamt förvärvade kunskaperna rent praktiskt inom sjukvården?

Allt hänger samman.
Så länge jag kan minnas har man på politisk och annan ledningsnivå ägnat sig åt punktinsatser, litet här och litet där. Än är det äldrevården som skall prioriteras, än är det skolan. Ett valår är det kanske  8 skivor bröd om dagen, nästa gång IT-utveckling, en nationell handlingsplan, tandvård eller något annat som man hoppas skall kunna locka väljarnas stöd.

Koloss gör piruetter på lina
Sjukvården är en koloss, den rör sig långsamt. Försöker man få den att göra piruetter på lina, så ramlar den ner och slår sig så illa att det varje gång tar flera år innan den kan fungera tillfredsställande igen. Under dessa år är det patienterna som far illa!

Skattebetalarna, dvs patienterna, får dessutom betala för alla dessa misstag, eftersläpningar, lappverk och panikåtgärder, där alla springer om varandra för att lappa litet här och litet där. Det är lika meningslöst som att lägga russin i en kaka som inte håller ihop i övrigt.

Brist på sammanhang.
Eller hänger ingenting samman nu längre? Effektivitet och utveckling motverkas och kaos skapas. Sedan läggs skulden på vården och då främst på läkarna. Hur de som arbetar i vården än vänder och vrider sig får de kritik för att göra fel, för att prioritera fel, för att de arbetar för litet och tar för få patienter, eller för att vara överambitiösa och ha för långtgående planer. Aldrig blir det rätt så länge den bristande organisation skyller ifrån sig och söker syndabockar istället för att ta itu med det verkliga problemen.
Varje läkare vet att om man skall behandla en sjukdom är det viktigt att först ställa diagnos och vara helt på det klara med vad det är som skall behandlas, innan någon åtgärd kan sättas in. Detta borde också i allra högsta grad även gälla själva sjukvården och vårdens administratörer.
Christina Gustavson

 

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Vilken rättvisa?

Alla ska stå i kö
Det här med jantelagen är ett problem för sig, men i vårddebatten verkar det ibland som om man förordar att vården skall vara offentlig, medan allt privat är av ondo. Det finns tillfällen när det verkar som om alla skall stå i den kö som finns genom hemlandstinget, oavsett om det innebär att man hinner avlida innan man får vård.

Rättvisebegreppet är en viktig punkt, eftersom ingen vill känna sig orättvist behandlad eller förbigången på något sätt.

Fokus på rättvisan
Frågan är istället var man lägger fokus när det gäller rättvisebegreppet.
Om det är ett rättvisekrav att ingen skall behöva ha ont om det med mänsklig hjälp går att avhjälpa, att ingen skall behöva vara blind på grund av starr i väntan på en operation, att ingen skall behöva vara sjukskriven en enda dag längre än nödvändigt, oavsett vårdgivare, då får man ett annat perspektiv.

Bollande med termer
Det är egentligen inte något annat än ett bollande med termer, men det får stora konsekvenser för sjukvården och för den enskilde patienten såväl som för skattebetalarna som skall stå för kalaset.

Hur fungerar det?
Jovisst, man talar om vårdgarantier och att korta köer – men hur fungerar det egentligen? Hur fungerar det om man frågar patienterna?

Skall det behövas?
Man börjar nästan undra om det verkligen skall behövas en folkomröstning om vården också, så att gemene man, dvs. de personer som skall stå i vårdkö och behöva vänta på grund av politiska beslut och som därtill betalar för denna vård (som de kanske inte ens får) genom sina skatter, äntligen får säga sitt i frågan om hur de vill att deras vård skall se ut.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 2Christina Gustavson: Elallergi? Det är nog psykiskt!
Jag blev en gång tillfrågad om vad jag tyckte om elallergi, om det kanske bara var psykiskt?

Jag blev litet ställd, eftersom jag inte alls väntat mig den frågan och sökte i minnet.
Hur var det nu … en bok som beskrev experiment med att tala med blommor och blommor som kunde kommunicera med varandra? Jag hittar inte min gamla bok just nu, men väl en artikel om att växter kan kommunicera med ljud. Nej, det går naturligtvis inte. Eller…?

Eller min mattelärare som en gång räknade ut att det var omöjligt för en människa att resa till månen – om vi inte först hittade på metoder som gjorde att vi kunde förlänga en människas livstid till 800 år eller så. Det var visserligen för många år sedan, men formlerna täckte hela svarta tavlan. Litet allmänt flabb i klassrummet och plötsligt visste alla att det var solklart (månklart?) omöjligt att någonsin kunna åka till månen. Så klart att det inte går! Aldrig någonsin! Eller…?

Eller docenten i Lund som utbredde sig över det löjliga med akupunktur. Sticka folk med nålar så det gör ont och så kunna tro att det skall kunna lindra smärta… nåt så urbota löjligt! Det var visserligen länge sedan, men han talade med stor pondus och tillförsikt. Näsan i vädret. Arrogansen hördes tydligt i fnysningarna. Visst. Det har alla säkert insett vid det här laget. Det är befängt att tro på något sådant och omöjligt att det skulle kunna fungera! Eller…?

Är det så svårt att tänka sig att vi faktiskt inte vet allt? Att vi troligen vet så litet att det är nästan lika litet som ingenting alls – trots att vi ibland upplever att vi vet och kan så mycket. Det är lätt att vara stöddig, men om vi visste allt, då fanns inga frågor mer. Då behövdes ingen forskning. Då var alla problem lösta. Men så är det ju inte, eller hur?

Frågor som vi ännu inte vet svaret på förtjänar stor respekt. Inte vifta bort det som sträcker sig bortom vår nuvarande horisont. Inte anse det som omöjligt, när det i själva verket bara är så att vi vet för litet för att förstå de verkningsmekanismer och naturlagar som gäller.

Det vi inte förstår är kanske i allra högsta grad möjligt, fast vi inte inser det idag. Det är nödvändigt att acceptera olika företeelser även om vi med vår kunskap idag inte förstår dem – och kanske främst av allt: Att vara ödmjuka inför det vi själva inte förstår och begriper! Att inse att det snarare är bevis på vårt eget tillkortakommande och okunnighet än på att den aktuella företeelsen inte existerar.

Om du möter den där övermodigt förringande attityden, så låt den inte trycka ner dig! Sträck istället på dig och vet med dig att du kommit ett steg längre – för du har accepterat att det finns sånt som du inte kan förstå. Den insikten är värdefull för den öppnar ditt sinne och den leder både till tolerans och utveckling!

Slutligen leder tendensen att vifta bort saker vi inte förstår och säga att ”det är nog psykisk” till en nedvärderande attityd, som gör att många med psykiska besvär känner skam och skuld och vågar inte söka hjälp – och här ligger den riktigt stora tragiken. Jag tänker  återkomma till denna viktiga frågeställning längre fram.

Och elallergi då? Klart att den finns!
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Mozarteffekten i vården

En invändning när det gäller den vetenskapliga utvärderingen av sjukvården är att man ofta studerar det som är lätt att mäta, istället för att göra kliniska bedömningar, som sedan kan ligga till grund för en förbättrad daglig sjukvård. För att detta skall kunna vara möjligt måste läkare och övrig vårdpersonal ges tid och möjlighet till både tanke, eftertanke och reflektion.

Utrymme för tankeverksamhet
Utrymme och tid för både kontemplation och Mozarteffekt (för den som tror att det finns en sådan)  måste finnas i ett arbetsschema, hur skall annars en utveckling kunna äga rum? Finns inte varken behov av eller utrymme för tankeverksamhet i vården skulle t.ex. kirurgerna lika gärna kunna börja arbeta i sillfabrik, sprätta upp sillbukar  och tillverka konserver. Patienter är individer och behandlingen kräver eftertanke, tid att vara noggrann och tid för sökande efter ny kunskap och förbättrad metodik för varje steg.

Sjukvårdens akilleshäl?
Den som är jagad, hetsad och sönderstressad springer för livet, trampar på i färdiga spår, hinner inte ens tänka på möjligheten att snegla åt sidan eller söka bättre utvägar.
Tid för och regelbundna möjligheter till diskussioner, ifrågasättande och ett fortlöpande kunskapsutbyte är nödvändiga ingredienser för att vården skall kunna utvecklas!

Ett exempel ur verkliga livet i svensk sjukvård:
Fortbildning är en nödvändig ingrediens för alla, inte minst för läkarna som förväntas kunna använda de senaste rönen i sitt dagliga arbete för att nå bästa resultat för sina patienter. På många kliniker har det inte funnits tid eller medel till detta. En nödlösning var att läkemedelsbolagen fick lov att komma till klinikerna för att informera läkarna om bl.a. nya läkemedel. Eftersom det fortfarande inte var möjligt att avsätta tid för detta i läkarnas hårt pressade schema, valde man lunchrasten.

Utbildning istället för lunch
Detta innebar dock att de läkare som hade schemalagd (inte frivillig!) lunchutbildning inte fick någon lunch. Eftersom till och med ledningen insåg att man knappast utförde ett bra arbete utan lunch, fick de företag som höll i utbildningen lov att ta med något att äta, vanligen en enkel sallad, så att läkarna fick något i magen och orkade stå på benen under eftermiddagen. Behovet av vila och rekreation bortsåg man helt från. Sedan började denna gratislunch kallas muta. Resultatet blev att utbildning skulle man ha, men utan mat. Naturligtvis blev det protester. Befogade sådana kan man tycka.

Jantelag A4 [3]Fortbildning på obetald arbetstid
Den lösning som ledningen på en klinik presenterade istället var att läkarna skulle stanna kvar en timma efter arbetstidens slut på fredag eftermiddag och få sin fortbildning då. För då kunde man gå hem och äta efteråt, sades det. Alltså tvingades de till nödvändig fortbildning på obetald arbetstid, och därtill fredag kväll när de flesta inte ville något hellre än att få komma hem.
Viktigare än så var det inte för ledningen att läkarna fick den information som behövdes för att patienterna skulle kunna få den bästa vård som kunde uppbringas…
Inte på den kliniken och inte i det landstinget i alla fall.
Christina Gustavson

Christina Gustavson 3Christina Gustavson: Sluta spela squash med vården!
Övergå till schack istället.

I sanningens namn skall sägas att det finns god vård, men tyvärr inte överallt. Ur patientens synvinkel är det viktigt att kunna lita på att vård och hjälp finns när och om man behöver den.

Klara besked
Personalen å andra sidan behöver få klara besked och riktlinjer om målsättningarna för vården. Det talas om att samspel mellan administration, politiker och profession måste förbättras, men tilläggas bör att balansen mellan dessa också måste ses över.

Patienten i fokus
Lojaliteten måste riktas mot patienten, patienten måste vara i fokus. Utan patienter har vården inget berättigande, jag menar att om det inte finns några sjuka människor, så behövs inga sjukhus för att vårda dem.
Inte bara så, det är också viktigt att se människan i vården, inte bara som patienter, som diagnoser och statistik, utan som människor och individer.
Även personalen måste börja uppfattas som människor och individer, inte bara som grupper eller yrkeskategorier, och detta på ett sådant sätt att sjukvården åter blir en attraktiv arbetsplats för den unga generationen.

Något är fel
Om förtroendet för vården finns på ett sådant sätt att man kan tänka sig söka hjälp inom den allmänna vården, så kan man kanske också tänka sig att arbeta där. Så länge den unga generationen som nu påbörjar sin utbildning inte kan tänka sig att arbeta inom vården, är detta ett incitament på att något är allvarligt fel. Det finns ingen tvekan om att de flesta inom vården med lojalitet och stor uppoffring gör sitt allra yttersta för att ge en god vård och arbeta i enlighet med de riktlinjer som finns.

Snedvriden debatt
Debatten blir snedvriden om man talar om en dålig vård, eftersom det då låter som om de människor som arbetar i vården inte gör ett fullgott arbete. Detta är ett kardinalfel i debatten. När det gäller svensk sjukvårdsproblematik rör det sig snarare om systemfel, organisatoriska fel, strukturella fel samt täta omorganisationer, som gör att en ny förändring inte hunnit sätta sig och bli inarbetad i organisationen innan nästa förändring kommer till stånd. Det är alldeles för snabba växlingar.

Tid att hämta kraft
Sjukvårdsapparaten behöver få ro att läka, få tid på sig och få en egen rehabiliteringstid för att återhämta kraft, styrka och ny energi. Ha inte så bråttom med nästa förändring och nästa omorganisation utan ta ett steg tillbaka titta på vården igen ur ett lite längre perspektiv, till exempel ur ett helikopterperspektiv och se hur det ser ut. Jag tror nog att många beslutsfattare anser att det är just det de gör, men kanske inte tillräckligt. Om man hittar en orsak till att något inte fungerar behöver man kanske fråga sig varför och fråga detta i flera steg bakåt till dess att man hittar roten till det onda och sedan sätta in åtgärderna just där.

Analysera
Använd de tankegångar som den evidensbaserade medicinen, EBM,  ger för att analysera vad som hände. Vad blev bra och vad gick fel när man gjorde si eller så och hur kan man göra det bättre?

Ta ett steg tillbaka
Ibland verkar det som om man glömt att man kan ta ett steg tillbaka för att se hur det ser ut på litet avstånd och sedan gå tillbaka och rätta till de allvarligaste felen, slipa litet på de vassaste hörnen och se hur det blir då. Istället gör man en total omorganisation, slänger tillbaka hela kakan i degbunden, vispar om ordentligt och ser så småningom om den nya kakan blev bättre. Det innebär att man river upp även det som fungerat väl för ett vågspel där man inte vet i förväg om resultatet blir bra eller dåligt. Vilket enormt slöseri med både tid (patienternas tid!) och pengar (skattebetalarnas pengar).

christina gustavson 11Mitt råd
Mitt råd till beslutsfattare på olika, men speciellt de högsta nivåerna är att sluta spela squash med vården! Övergå till schack istället!!
Christina Gustavson